Kwon Kyungyup’s figurative paintings reveal an unassailable world of sensuality, duality and emotional imprisonment. She approaches her figurative paintings in a way in which her subjects are depicted almost as inhuman and immaculate beings, as if the body is merely a storage for deep memories of pain, loss, and trauma. Her paintings represent wounded souls sheltering within bandaged boys and girls. The bandage-covered faces are symbolic of a wound the body remembers: a spiritual, ontological wound that purifies or sublimates emotion. In Kwon’s work tears are positive equipment for delivering emotions. The eyes of the figures are focused on the object that brought the sense of loss. Pearls similarly stand in as tears and as a metaphor for the meaning of emotional purification, curing, and sublimation. These works are exquisite and intimate portraits of human frailty and resilience. - Ella Buzo, Cabinodd Gallery director, 2011
60- årsdagen man aldrig glömmer
När min gode vän Lars fyllde sextio år och det var dags att införskaffa en födelsedagspresent så körde jag helt fast. Han hävdade bestämt att han redan hade precis allt och när jag försökte att lirka ur honom vad han önskade sig så skrattade han bara och skämtade bort det. Den stora dagen närmade sig med stormsteg och jag började känna mig riktigt stressad. Lars hade alltid varit en fantastisk vän som aldrig tvekade att ställa upp för sina nära och kära, en riktig toppen kille! Jag och Lars hade varit vänner sedan vi var små pojkar och jag ville att hans kommande födelsedag skulle bli någonting alldeles extra! En annan vän tipsade mig då om en hemsida där man sålde något jag aldrig tidigare hade tänkt på.
Upplevelser.
Det var en fantastisk uppenbarelse! Tänk att kunna ge bort en upplevelse, en händelse som blev ett minne för livet, till någon! Att ge någon möjligheten att få flyga en helikopter eller köra hundspann över vindpiskade snövidder.
Jag undersökte saken och kom snabbt fram till att detta var något som kändes helt rätt som present till min gode vän. Alla människor har saker som de drömmer om att få uppleva åtminstone en gång i sitt liv och Lars och jag hade ofta pratat om detta under årens lopp. Inte bara skulle det nu bli möjligt för mig att låta min vän få uppleva en av sina käraste barndomsdrömmar, utan det skulle också bli en total överraskning för honom.
Jag hörde genast av mig till de andra vännerna som blev precis lika upprymda över möjligheterna med Upplevelse.com och det stora urvalet som sidan hade att erbjuda. Vi enades omedelbart om vilken upplevelse som skulle passa Lars bäst och som dessutom fanns bara en kortare biltur bort från hans hem. Alla lade vi varsin slant och snart hade vi gåvan som i en liten ask. Detta skulle verkligen bli en unik och minnesvärd födelsedag!
När den stora dagen kom och vi alla hade samlats hos Lars för att fira så var det på eftermiddagen dags att ta en liten biltur. Lars blev förstås högst förbryllad och nyfiken över detta men han satte sig i min bil utan protester.
Behöver jag säga att det var svårt att hålla masken under resan? När vi nådde fram till Nacka så väntade värdinnan och piloten redan på oss. Lars steg ur bilen och såg upp mot kvällshimlen med blanka ögon. Där ovan svävade redan ett par färgglada luftballonger gemytligt. Han kunde knappt slita blicken från dem när han skakade hand med den leende piloten och värdinnan. Vi önskade honom lycka till på färden och han sken av glädje när han efter förberedelserna steg ombord. När korgen lyfte från marken och han vinkade ner mot oss med ett leende större än solen visste vi att vi hade gjort rätt val! Medan han avnjöt sin käraste barndomsdröm högt där ovan så delade vi andra minnen och tog foton av hans färd. När ballongen senare hade landat så fick Lars ta emot ett diplom och det var dags för en picknick som avslut på kvällens äventyr. Med glas i hand skålade vi för den fantastiska luftballongen, för barndomens odödliga drömmar och naturligtvis för vår luftburne vän! Lars sken av lycka och sade högt och glatt att han planerade att leva i minst sextio år till! När kvällen var över och det var dags att åka hem så höll han ett kort men hjärtligt tal. ”Ett minne att dela med goda vänner värmer längre än vad en dyr klocka eller kristallskål någonsin kommer att göra!” Och det var något som vi alla höll med om efter denna oförglömliga kväll!
Uppgift C. Av: Frida Larsson
Jag intervjuade Olle, 80 år, boende tillsammans med sin fru, på ålderdomshemmet.
”De flesta människor lever ett mycket aktivt och utvecklande liv upp i åren”
I Olles fall så har han levt och fortfarande lever ett aktivt och givande liv. Tills för bara ett år sedan så bodde han hemma med sin fru och lagade mat och tog hand om sysslorna hemma. Men fruns tillstånd, och att han själv gjorde illa rygg och råkade ut för lårbensbrott, gjorde att han valde att tillsammans med frun flytta till ett boende. Han säger att han trivs där och inte har något att klaga på.
Olle bor i delad lägenhet med sin fru och han är mycket intresserad av vad som händer i världen, ser gärna på nyheterna och läser tidningen.
Han tycker också att maten är god och att han och hans fru får den hjälp dom behöver. Han hjälper själv många gånger sin fru (ser till hennes önskningar, hjälper henne med saker som att äta och få vattenglaset påfyllt när hon blir törstig)
Han verkar ha en väldigt god syn på livet ”Det blir inte bättre än man gör det” och berättar med glädje om sin barndom och uppväxt. Hans liv har varit mångfaldigt och när jag frågar honom om han har haft god kontakt med sina egna äldre som barn så säger han att familjen hade stark kontakt och att han umgicks mycket med sin farfar och hade en stor släkt. ”Fria från sprit och elände” och med en önskan att se rättvisa. (Han känner starkt för barnen som lider i Afrika, men påpekar också att det är väldigt viktigt att vi tar hand om våra egna barn så att de lär sig att värna om varandra för att på så sätt skapa en bättre framtid när barnen växer upp som omtänksamma vuxna med empati och medkänsla.) Han engagerar sig i orättvisor han ser och hör om i samhället och det berör och intresserar honom. Trotts smärtan i ryggen och att han råkat ut för benbrott, så är han alert och verkar ha ett gott självförtroende.
Han berättar med entusiasm om sin uppväxt, från grundskolan och hans första jobb med att valla kor och rensa trädgårdsland, till jobbet på järnverket, och inom det militära på F15. Jag får ett intryck av att han har haft goda upplevelser av människor omkring sig då han pratar med sådan värme om familjen och släktens värde, barn, sina medarbetare och chefer.
Att han varit produktiv och omtyckt. ”Om någon hade ett problem dom behövde hjälp med och jag kunde göra det- då hjälpte jag dem”. Han verkar värdera kamratskap och vikten av att hjälpa andra, inte för att man väntar sig att få något i gengäld.
”Jag har hjälpt många- men sällan fått hjälp- men det gör inget.”
Allt detta, goda erfarenheter och bemötande, tror jag, har bidragit till att göra honom till den medvetna och engagerade, starka, äldre människa som jag fått bilden av att han är.
”Människor som har god utbildning och som har haft intressant arbetsuppgifter med ansvar och inflytande, har lättare att skapa ett meningsfullt liv som pensionär”
Ja. Jag håller helt klart med om punkt två. Utan tvekan så formas vi av den roll vi ges och den uppmuntran vi får. Om man som barn inte uppmuntras, så blir det svårare (inte omöjligt, men svårare) att ta sig någonstans som vuxen. Och steget där efter, in i ålderdomen är på inget sätt annorlunda.
I min diskussion med Olle får jag känslan av att han har upplevt att han varit respekterad, att folk litat på honom livet igenom (han berättar bland annat att han blev anställd efter som att han blev rekommenderad dit av en bekant som hade sagt ”Så fort vi får en öppning här då vill jag att du kommer och arbetar med oss!” Vilken underbar, stärkande känsla att bli så uppskattad och få sådan tillit!
”Majoriteten av pensionärer anger att de ofta träffar barn och anhöriga.”
Olle verkar ha god kontakt med sina anhöriga och bor i samma lägenhet som sin fru. Hans barn och barnbarn hör av sig per telefon (inte varje dag, men som det lät på Olle, tillräckligt ofta) och att dom kommer förbi när dom har möjlighet. Han talar dessutom varmt om sina medboende på avdelningen och ”flickorna” som jobbar där. Hans vänner från jobben saknar han dock, och många av dem har gått bort. Att han och hans fru fick bo i samma lägenhet, tycker jag är väldigt bra och skänker honom nog mycket styrka.
Jag tror att de äldre, som är som Olle, har lättare att hålla kontakten med sin familj och vänner, just för att dom har mer självförtroende och också själva sträcker sig ut för att skapa kontakt (Det är ju samma sak även i unga år, man kan inte sitta ensam och vänta på att någon skall hämta ut en, för då riskerar man dessvärre att bli bortglömd) Det är en ond cirkel när den åldrade känner sig gammal och i vägen och kanske drabbas av svårmod och depression. Detta kan bidra till att människor i omgivningen också drar sig undan kanske? Vi svenskar är rädda för åldrande, död och ensamhet och vill gärna glömma bort detta och då blir det nog lätt så att man drar sig för att besöka sin gamla faster Anna: för att man får dåligt samvete när man tittar in och ser henne sitta i fönstret som en vissen blomma.
Det är nog kanske en kultur sak skulle jag tro för jag vet att i många kulturer så värderas de äldre och man ser på dem med vördnad, kärlek och intresse, ja som hjältar, i stället för med dåligt samvete och rädsla för sin egen stundande ålderdom, sjukdom och den oundvikliga döden.
Samtidigt så vet jag att många har god kontakt med sina äldre och att de är värderade medlemmar av familjen men säkerligen är dessa då pigga och friska äldre, som Olle, som min egen farmor och hennes väninnor, som har styrkan och självförtroendet att delta och som man inte tänker på så mycket som ”en gammal människa” utan ”en människa som har upplevt mycket under många år”
Kejsaren av Portugallien, skriven av Selma Lagerlöf
Jag hade hört mycket gott om den och mindes korta stycken från tv-serien efter att sett den som barn.
Bokens titel syftar på den identitet som protagonisten Jan tar på sig för att fly den sorgliga verkligheten. Han blir Kejsaren av Portugallien.
Boken handlar om torparen Jan som lever med sin fru Kattarina i den lilla byn Aske. De bor i en liten stuga och försörjer sig knapert genom att hjälpa andra i byn med det som behövs göras (t.ex. lägga diken)
De får en dotter, Klara Gulla, som de älskar mycket högt. Dottern kommer att betyda speciellt mycket för Jan och hon blir för honom hans hjärta och dagliga ljussken i en ganska tung och arbetsam tillvaro. När de en dag krävs på pengar av den nye ägaren till ägorna som de bor på, så erbjuder sig Klara Gulla att resa till staden för att jobba ihop pengarna och med detta rasar Jans tillvaro samman. Han ser sin dotter resa bort och med henne livets glädje. Han blir svårt deprimerad och sörjer och längtar efter henne. En längtan som bara blir värre i det att Klara Gulla inte hör av sig från staden. Jan har en rik fantasi och för att underlätta det svåra så fantiserar han mycket om sin dotter, och det fantastiska hon upplever i stora staden. Han börjar också fantisera att Klara Gulla skickar meddelanden till honom via hans grannar. Han får vid ett tillfälle en käpp och hatt av den gamla husmodern och idén tänds att det är Klara Gulla som vill att han skall ha hatten och käppen med silver knoppen. Hans fantasier eskalerar när han en dag står vi bryggan och väntar på hennes hemkomst och då får höra ryktena som cirkulerar i byn att hans dotter är prostituerad i Stockholm. Han värjer sig från detta och skapar sig i stället en bild av att hon är Kejsarinna av Portugallien och att hon kommer återvända hem storslaget. Kort där efter så inser han också att efter som att dottern är Kejsarinna så måste han vara Kejsare. Han börjar leva rollen som Kejsare och tar sig för saker som en torpare inta skulle våga eller kunna göra annars vilket resulterar i stor uppståndelse i trakten.
Klara Gulla blir borta i femton år och när hon kommer hem så möts hon av en utmattad och bitter mor, och sin far, som möter henne och välkomnar henne som det anstår en Kejsarinna. Klara Gulla blir förskräckt och står inte ut där hemma utan vill ta sin mor med sig och fly och överge fadern som skrämmer henne. Utom sig av sorg, övertygad om att dottern och hustrun blivit bortrövade av fiender, kastar sig Jan i vattnet efter ångbåten och drunknar.
Klara Gulla inser tillslut sin fars villkorslösa och totala kärlek och när dom väl hittat kroppen och han får sin begravning bredvid sin Kattarina, så är det en storslagen begravning, ja värdig den kejsare som han levde som de sista åren av sitt liv.
Maja ligger och halvsover i sitt varma, kvava sovrum. Det är mörkt ute och hon är på väg att somna när hon plötsligt känner en doft av bränt. Hon stelnar till och vädrar lukten och börjar förskräckt inse att någonting i lägenheten brinner! Hon tycker plötsligt att rummet känns hett och kvavt! Hon flyger upp ur sängen och störtar in i köket, men hittar där inte källan till lukten. Förskräckt så skyndar hon till badrummet och tänker att kanske torktumlaren har fattat eld. Hon letar frenetiskt, varm och svettig av värmen som hon tycker ökar för var sekund av fasa. Tillslut så springer hon ut ur huset. Väl där ute så upptäcker hon att det inte är hos henne det brinner utan att grannen tydligen håller på att elda upp en gammal soffa och att vinden ligger på så att rök lukten har hamnat hos henne. Först nu kan hon dra en lättnadens suck
Majas doftsinne kittlades av röklukten, ett stimuli som fick henne att vakna till ur sin halvslummer. Detta stimuli bearbetas, bedöms som en illavarslande, och Amygdala reagerar med att snabbt ge henne en känsla av rädsla och stress. Ur Hippocampus (djupt inne i hjärnbarken) stiger minnen av en brand hon upplevde som mycket liten, till ytan. Hon blir rädd, ja skräckslagen och tankar formas ”Tänk om det brinner! Vart brinner det?” och möjliga scenarion målas upp för henne om hur branden växer och sprider sig i huset. Dessa bilder växer sig i styrka och tydlighet för hennes inre ögon och bländar helt ut hennes logiska tankar och plötsligt kan varje hemsk möjlighet vara sann! Inte för än att hon har sett källan till doften av bränt och fått bekräftat att det inte är hos henne som det brinner, så kan hon slappna av. Hon inser att temperaturen inte alls har stigit och att hennes hem är precis som det var innan hon lade sig. Det tar en sval dusch och en kopp milt te innan hon lugnat ner sig tillräckligt för att återvända till sängen och lyckas somna om.
